Therese Reimer Steffensen - Blog

Tänk vad vacker denna hösten blev ändå, kanske beroende på vart i landet man befinner sig i och för sig. Jag har ägnat förmiddagen på hästryggen under tiden som solen tinade upp morgonfrosten. Det är ganska lugnt i stallet nu vilket jag tror är precis det jag behöver. Lugn och ro, hitta och bevara balans och harmoni i livet. Rayday gör sina sista veckor här innan hon åker hem för lite vintervila. Vi jobbar på fram tills vecka 47 och ett par tävlingar till hinner vi med. Calissa tycks hålla planen om att debutera 120 klass innan åretsslut. Jag har lagt söndagens tråkiga klass bakom mig och nu blickar vi framåt, härnäst ska vi på träning för Peter Eriksson vilket vi verkligen ser fram emot. Givetvis kommer det en resumé och uppdatering ifrån den träningen.

I övrigt så har jag sagt upp mitt boende vilket känns dels impulsivt men också väldigt skönt. Jag har aldrig riktigt kommit till ro även om det är ett underbart litet hus. Känner mig orolig när jag är ensam och jag känner mig så långt ifrån. Det har blivit speciellt påtagligt nu när det blivit mörkare, och eftersom jag tidigare i livet har tampats med höstdepressioner så vill jag inte trigga igång något. Jag är mycket lyckligt lottad som har min underbara familj med öppna famnar som välkomnar både mig och katterna hem. Ser det inte som ett steg bakåt i livet utan ser det mer som en chans att få spendera lite tid med mig familj under en period. 2018 står för dörren, och jag är full med viljor och mål.

Många kramar T

Har du något att säga:

Din mailadress kommer inte att publiceras.