Therese Reimer Steffensen - Blog

Kan man alltid vara på topp? Givetvis inte, men besvikelsen som sköljer över mig när jag i helgens start med Calissa red som skit gör mig så klart både ledsen och arg.

Vi åkte ner till Kungsbacka med rayday och Calissa, den först nämnde hoppade super fint i båda sina klasser och hade med sig Två felfria rundor hem. Calissa gjorde en fin 110 runda med tyvärr två nerslag, jag grimaserade lite åt det men i sin hel helt kändes den rundan fin.

Ryttar katastrofen kom i 115 klassen. Vi gjorde en ganska bra öppning i början av banan men in i kombinationen la jag i backen. Så jävla missnöjd, jag Sa till mig själv ”lägg ner handen och rid framåt” vad gjorde jag?! TVÄRTOM. Så jävla skruvad i huvudet. Jag lixom tappade hela min ridning, hela koncentrationen och syftet med ritten. Att rida i rytmen framåt.

Jag rannsakar mig själv och inser att det var väldigt längesedan jag hade en sådan här dåligt runda, även om det inte är en ursäkt till att få rida så jävla dåligt. Vi hoppade runt banan med 16 hinder fel och alla var pga mig. Calissa krigar för mig, Hon ska få en dags vila och jag ska gräma mig över hur de kunde gå så illa. Sedan ska jag lägga den ritten bakom mig och jag har lovat mig själv men framför allt Calissa att jag aldrig ska rida med handbromsen i igen.

/ Ta hand om er. T

Har du något att säga:

Din mailadress kommer inte att publiceras.