Therese Reimer Steffensen - Blog

Tänk vilket jobb våra ponnysar gör. Under ett liv skall de först utbildas själva, få rutin på livet och vilken gren de lämpas bäst för. En del kommer aldrig att gå de största klasserna utan många kommer hamna i ett mellanskikt, inget fel med det utan snarare tvärt om. Vi behöver stadiga snälla ponnys för de lättare klasserna. ”Problematiken” som ponnysarna ofta får gå igenom är flertalet familjebyten under sin livsstid, kanske svårt att göra något åt eftersom våra unga ryttare växer. Det finns många ponnysar som varit hos flertalet familjer och mår hur bra som helst. Där gäller det bara att man som säljare utav sin ponny försöker hitta bästa hemmet.

Men det här med att pensionera ponnysarna tycks enligt mig vara det största problemet. snälla, kan inte vi alla bli lite bättre på det? Har dom inte vid 18-20 års ålder gjort tillräckligt, gett tillräckligt utav sin kropp och sin kapacitet?  Men nej, allt som oftast ska dom plocka upp ännu en liten ryttare i klasserna, och pensioneras kommer först på tal när resultaten börjar svikta eller motivationen börjar tryta. Att ge våra ponnysar ett par väl förtjänta år som pensionärer är dom väl värda. En tid som de enligt mig tillträda till långt innan kroppen sagt ifrån på riktigt, så dom kan få ett par år med lugna dagar i hagen och en mindre klass in emellanåt. Det är det minsta vi kan ge dom, dessa små hjältar på fyran ben.

En Kort, men ack så viktig tanke.

Kram på er @TRSEquestrian

Har du något att säga:

Din mailadress kommer inte att publiceras.