Therese Reimer Steffensen - Blog

Är inte det en oskriven regel? Har man häst så har man hund och har man inte hund så är det högst tveksamt om man verkligen är en
tvättäkta hästmänniska. Vi har ett behov att dra med oss päls hela vägen in i sängkammaren. Hundarna kommer dock i lika många olika former som det finns hästfolk. Tveklöst matchas hunden in i familjen, för vi älskar dem gränslöst och förmänskligar dem. Vissa förnekar det. Andra inte. Han har hängt med både på träningar och tävlingar vilket alltid varit högt uppskattat, för han var hyperaktiv på många vis, ibland inte till hans fördel men vissa saker tåls att jobba med livet ut.

Givetvis förmänskligade vi Plexis på ett eller annat sätt. Från dag ett har han varit en Lillebror för mig och Andreas. Vi har verkligen vuxit upp ihop, lekt ihop. Varit trotsiga tonåringar ihop. Pappa som var högt tveksam till att skaffa en ny hund har varit den som kastat sig på golvet iklädd arbetskläderna för att välkomnas hem utav Plexis efter en lång arbetsdag. Mamma la otaliga timmar på att uppfostra denna trevägskorsning. Hon gick på valpkurs och la stort engagemang i hans uppfostran och tillit. Jag och Andreas bidrog med ren och kär kärlek, syskonkärlek. Han själv har uppfostrat en rad unga hundar genom livet, på ett sätt där hans stora hjärta lös rakt igenom den kolsvarta pälsen. Jag minns speciellt en gång när en utav valparna trillade i sjön från bryggan, 9 veckor gammal. Plexis vakande öga agerade snabbare än vårt och blott en hundradel senare hoppade han efter. Förvisso att hundar kan simma från födseln, men det var ett traumatiskt ögonblick för den lilla valpen som fann stor trygghet i att Plexis hoppade efter och lotsade honom in i land.

Hunden som enligt mamma ”inte skulle bli så stor” växte upp till en ståtlig, pratglad kille som älskade livet. Han älskade varje dag och gjorde ingen skillnad på regn eller sol. Inte heller gjorde han skillnad på folk och folk. Han älskade de flesta, men hans hjärta hoppade utanför kroppen när en man klev in genom dörren. Morfar. Det tog flera år för den stackars hunden att sluta kissa ner sig när den mörkaste rösten i familjen bredde ut sig i hallen. Kärleken var högst ömsesidig och på kaptenens namnsdag hämtade han hem sin älskade hund. ”Morfars älsklingsgosse” somnade igår in och har inte bara lämnat ett stort tomrum efter sig, han har också påmint oss om hur snabbt 13 år trillar förbi.

Sov gott min älskade.

Har du något att säga:

Din mailadress kommer inte att publiceras.